Döden gör sig påmind, kan man gilla den?

Muchas gracias Mexico y Tulum!

Just hemkommen från en skön semester i Mexicos sydöstra kust mot Karibiska Havet. Jag älskar att resa och att lära känna nya kulturer, om än bara lite på ytan. Med inspiration och  blandade känslor börjar 2015.

Staden Tulum är lite som Kil i Värmland, fast som lever helt på sin turism. Eller som en amerikansk småstad med en lång och bred huvudgata, med överdimentionerad  plats för bilar. Och lite tråkig. Stranden ligger ett par kilometer bort och är helt gudomlig. Frykens strand kunde kanske bli lite mer som i Tulum? Eller?

Den mjuka vita sanden på stranden kommer från korallreven och blir inte brännhet, så det är skönt att gå barfota, långt. Det blåser alla dagar, utom kanske fem per år, havet är vilt, perfekt för kitesurfare, inte så barnvänligt.

Här finns väldigt bra restauranger, yogaställen och hotell med spa. Lite hippie chic, och inte så billigt.

Tulums ruiner i norr, är en riktig turistmagnet, med all rätt, med sina gamla kastell och tempel, som en gång i tiden varit riktigt betydelsefulla. Det var nästan skrattretande mycket folk där och många trängdes vid den närmaste stranden för att svalka sig lite, men det finns fler stränder som är lika fina, bara några hundra meter längre söder ut, inte lika befolkade.

Med min fint formgivna julklappsbok, skriven av David Toscana med den dystra och säregna historien om Miguel Pruneda, som inte vill bli firad på jobbet, efter 30-års trogen tjänst, utan låter iscensätta sin egna död. Dödskallen dök upp redan på julafton hemma i Sverige.

Men detta är en blogg om inspiration och olika kulturer, så jag fokuserar lite på det. Här är några bilder från Mateo’s.

Populära Mateo’s, bar och restaurang, med toppmat och happy hour, är rikligt dekorerad, bland annat med den gamla damen, Cavalera Caterina. Hon är den som enligt den indianska och förspanska gudasagorna, som hämtar de döda och för dem över dödsfloden in i dödsriket.

Dia de meurtes firas i Mexico, när vi firar Alla helgons dag, med mat och offerbord, som i de närmaste liknar en karnevalsyra, framför allt i Mexico City.

Jag hittade denna underbara dagbok i butiken Mixik, med hantverk och souvenirer.

Dockskåpet att leka affär med välgjorda detaljer.

Pärlprydda lerfigurer av djur i vackra möster

Caterina i många skepnader

Klippta flaggspel i silkespapper

Super kitschiga smådjävlar

Roliga papier machéfigurer

Dekorerade tallrikar och skallar i lera, till festdagen gör man skallar i dödskallar i socker, som målas.

Och så lite Frida Kahlo, förståss. Exotisk och excentrisk mexikansk konstnär, 1907-1954.

Jag tycker att Caterina är riktigt stilig och befriande skön. Det är kitchigt och lekfullt, men får man gilla sånt här? Är det OK med dödskallar?

Min mamma Angelica har gillat skelett och dödskallar i många år. Hon har gjort ängladödskallar i keramik och minnestavlor för att man skulle kunna ha en slags alternativ gravplats av sina kära på nära håll. Hemma, om man inte kan, eller vill ta sig till kyrkogården.

Våra kära och högst personliga änglaskallar tycker jag mycket om.

 

Jag kommer hem och jag blir åter påmind om andra som tänjer på gränserna både estetiskt och formmässigt. En inbjudan från Rachel Van Asch som dekorerat sina smycken, kuddar och möbler med vackra dödskallar i flera år.

(Bilder från Van Asch, Janice Issitt and BVN Design.)Van Asch senaste kudde No Guns, visar hon just nu i London på Top Drawer och om ett par dagar på Formex. Den kommer väldigt lägligt just nu……

Courtesy the artist and Andréhn-Schiptjenko

Och en annan inbjudan till provokatören och formgivaren, Per B Sundbergs vernissage nu på torsdag, hos en av galleristerna på Hudiksvallsgatan; Andréhn-Schiptjenko, som pågår 15/1-28/2. Min söndagstidning SvD  (läs artikeln här) hade också skrivit en stor artikel om Per B Sundberg. Jag ser verkligen fram emot utställningen, speciellt som keramik knappt inte alls finns i konstvärlden, inte så ofta i Sverige i alla fall.

Keramikkonstnären och professorn,Per B Sundbergs som bryter mot alla smaktabun, ställer för första gången ut på ett konstgalleri och han hyllas även på Kulturhuset i Stockholm, där han medverkar i utställningen med 23 andra formgivare; ”Subjektivt utvalt” 6/2- 22/3.

Vi behöver påminnas och kanske prata mer om döden, som en naturlig företeelse. Speciellt som vi, indirekt har upplevt så mycket brutalt våld på den senaste tiden. De chockande terrorangreppet på Charlie Hebdo har drabbat oss alla, det är så sorgligt.  Vi är ju alla lika under hår och hud.

 

ART CHANGES PEOPLE

AND PEOPLE CHANGE THE WORLD